Leif GW Persson talar om dödsstraff och giljotinens historia
I Sverige är dödsstraff helt förbjudet sedan 1975 i Regeringsformens 2 kap, 4 § med frasen "Dödsstraff får inte förekomma".
Fram till början av 1800-talet var döden den vanligaste bestraffning för grövre brott, eftersom fängelse var ovanligt. 1734 års lag stadgade dödsstraff för 68 olika typer av gärningar. De flesta dödsstraffen har skett genom halshuggning, vilka utfördes av tillförordnade skarprättare eller mästerman som de också kallades. Förrättare av andra sorters avrättning kallades ofta bödel, men orden kan användas synonymt. Halshuggning sågs som en förhållandevis human metod, med begränsat lidande, ifall redskapet var bra nog och skarprättaren var skicklig nog att lyckas vid första försöket. Före 1858 fanns det en skarprättare i varje län, men yrket var inte populärt. Inte sällan var bödeln en dödsdömd som fått välja bödelsyrket istället för döden. Missaktningen, förföljelsen och den starka sociala utfrysningen av bödlar ledde till myndighetsåtgärder, såsom att i lag från 1734 deklarera att bödeln med familj var i "konungens hägn" och att ämbetet inte fick ses som nesligt.
Dödsstraffet i fredstid avskaffades i Sverige 30 juni 1921 (i enlighet med riksdagsbeslut 7 maj 1921 om lag 1921:288 och Kunglig Majestäts proposition 1921:144). Dödsstraffet i krigstid avskaffades 1973.
