Vad sägs om en tioårig provanställning? Skulle inte tro det. Men på många konstnärliga lärosäten är det i praktiken mer regel än undantag – det är inte ovanligt att hälften av universitetslärarna har otrygga anställningar i tio år eller mer. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att högskolor och universitet sätter den här typen av otrygga anställningsförhållanden i system. Anledningen till att det får pågå är en skrivning i högskoleförordningen som möjliggör detta veritabla missbruk av visstidsanställningar, med staten som arbetsgivare. Inom kort tas frågan upp i Riksdagen. Vi uppmanar nu att alla partier tar sitt ansvar och en gång för alla fattar det enda rimliga beslutet och stryker paragrafen som tillåter dessa tioåriga visstidsanställningar med statens tillåtelse.
Den osäkra arbetsmiljön för forskare och universitetslärare är ett övergripande problem inom universitetssektorn, något som flera av organisationerna bakom denna artikel länge lyft fram. Inom universitet och högskolor är det mycket vanligt med korta anställningar. De tidsbegränsade anställningarna utgjorde 2020 hela 28 procent av all forskande och undervisande personal enligt universitetskanslersämbetet.
Det finns inget som tyder på att situationen har förbättrats sedan dess.
Men vi kan konstatera att otryggheten är som störst inom de konstnärliga högskoleutbildningarna. I högskoleförordningen finns en särskild regel, som säger att "en lärare inom konstnärlig verksamhet får anställas tills vidare, dock längst fem år. En sådan anställning får förnyas. Den sammanlagda anställningstiden får dock omfatta högst tio år." En lärare vid en konstnärlig högskola kan alltså visstidsanställas i upp till tio år på samma arbetsplats innan en tillsvidare anställning blir ett faktum.
Att en sådan särskild regel för konstnärliga utbildningar finns bottnar i en gammal tanke om att gynna mobilitet mellan det fria konstlivet och högskolan. Den här delen av sektorn intar en särställning vad gäller behovet av förnyelse. Det är en god tanke, men det målet har inte uppnåtts via denna regel. I stället så ser vi hur de konstnärliga högskolorna missbrukar denna regel för att inte behöva tillsvidareanställa lärare som år efter år utför en avgörande del av dessa högskolors utbildningsprogram. Vi ser ofta exempel på att konstnärliga högskolor anställer mer eller mindre samtliga med den här anställningsformen, oavsett om de är anställda på vetenskaplig grund eller arbetar mer praktiskt i verkstäder och ateljéer. De staplar också den här anställningen så att det blir mer än tio år, eller att de använder andra tidsbegränsade anställningsformer eller att arbetstagaren får fakturera i stället. Allt för att undvika huvudregeln på arbetsmarknaden - tillsvidare anställning.
Vid flera konstnärliga högskolor som vi har granskat är det inte ovanligt att mer än hälften av den undervisande personalen är visstidsanställd på denna anställningsform. I stället för att gynna mobilitet så fungerar det i praktiken som en tioårig provanställning. Förutom att skapa otrygghet för den anställde och arbetsmiljöproblem så leder det också till begränsade karriärmöjligheter. En del väljer också att lämna akademin för annat arbete med tryggare villkor.
Trygga anställningar är viktigt. Att inte ha en trygg jobbsituation medför många problem för den enskilde individen. Osäker ekonomi, svårt att planera långsiktigt, man vet inte vad som händer när anställningen är över. Det är svårt att låna pengar till en bostad eller få ett första-handskontrakt på en hyresrätt. Otrygga jobb ger helt enkelt otrygga liv.
Anställningsformen är viktig på flera sätt. Med en fast anställning skapas trygghet som i sin tur gör att individen kan prestera bättre. Det ger också mod att tala högt om missförhållanden, vilket är en förutsättning för att skapa bra forsknings- och undervisningsmiljöer. Trygghet betyder alltså bättre forskning och bättre undervisning.
I den forskningspolitiska propositionen som kom 2020 (Prop. 2020/21:60) skriver regeringen att de ”anser att andelen visstidsanställningar bör minska och avser att följa upp frågan inom ramen för myndighetsstyrningen.” Fortfarande har inget hänt vid de konstnärliga högskolorna.
Nu finns det ett ypperligt tillfälle att ta bort den otidsenliga skrivningen i högskoleförordningen och ge lärare vid våra konstnärliga högskolor trygga anställningar. Riksdagen kommer nämligen att ta upp frågan i juni. Vi är övertygade om att riksdagens partier är överens om att personer som jobbar med likartade uppgifter på samma arbetsplats, borde omfattas av samma arbetsvillkor och samma lagstiftningsskydd för sin anställning. Vi riktar därför en tydlig uppmaning till riksdagens alla partier, lägg prestigen åt sidan, och se till att den otidsenliga paragrafen i högskoleförordningen, en gång för alla förpassas till historien.
