Vid sidan av den välbekanta bofinken finns det en hel del andra finkar i våra marker som den uppmärksamme kan lära sig känna igen på deras ibland bräkande, ibland ivrigt kvittrande sätt att sjunga.
Bofinken, som vi mötte redan i fågelsånglektion nummer ett, har en nära släkting med en fullständigt annorlunda sång: bergfinken. Den bräker fram ett torrt ljud som träffande har beskrivits som en liten cirkelsåg. Och den liknelsen kan också passa bra in på grönfinkens snarlika sångvariant, men denna art har också ett annat och mer melodiskt, jollrande och drillande sätt att sjunga som tydligt skiljer sig från bergfinkens.
Gråsiskan och grönsiskan tillhör också finkfamiljen. De är ett nummer mindre i storlek än de flesta andra finkarna och håller helst till i fjällbjörkskog (gråsiskan) respektive barr- och blandskog (grönsiskan). Gråsiskan låter lite som om den gör korta surrande körningar på en symaskin, medan grönsiskans intensiva och lite svårdefinerbara kvitter kan avslöjas på ett återkommande missljud; det låter som om sången för en stund går i baklås och ut kommer bara en torr och ganska osnygg summerton.
Steglitsens sång slutligen påminner om grönsiskans i sin kvittriga intensitet, men avslöjas av de ständigt inblandade, metalliskt skvättande locklätena: tickelitt, tickelitt.
Fågelsångpedagog: Mats Ottosson
[ Ссылка ]
