Text: Verner von Heidenstam
Musik: Lars Anders Johansson
Från albumet Renässans ( Dimma Sweden 2016)
Poltavas kupoler och tinnar
försvunno vid bortersta leden.
En skara besegrade finnar
som fångar leddes på heden.
Med vapnen och fanorna tagna,
med sakta viskande röster,
de vandrade, bundna och slagna,
allt längre och längre mot öster.
De sista svenskarna lågo
i blod och trasor på stäppen.
De lyfte sitt huvud och sågo
och ordet skälvde på läppen:
»Vi skakade hand som fränder
förr ofta på herrgårdstrappan;
trött ligga den sårades händer,
men tryck dem i smyg under kappan!»
Nu slåss vi ej mer och begrava
ej stupade kungar i valven.
Vi hunnit vårt andra Poltava:
den stora gyllene kalven.
Champagnekorkarna knalla,
då hjältarna mötas i salen
och börja, nära att falla,
om Finland de hickande talen.
Så låt oss i högtidsrummet
få hålla tal eller tiga,
där går dock vin under skummet,
hur flyktigt bubblorna stiga!
Tillräckligt varsamt den kröker
vår väg långs branter och dike,
och tusendes tanke söker
de tusen sjöarnas rike.
Om filare komma och fila
på alla patronernas sågar,
om diplomaterna sila
sin skrivaresand på vågar;
vad gör oss ett ord för mycket
mot det att aldrig få tala,
men kela med penningstycket
och göra en gud av sin dvala.
När höstens snögande dagar
bli skymmande grå som kvällen
och östanvinden, som klagar,
slår svarta vågor mot hällen,
jag hör hur det suckas och viskas
av kvävda hotande röster,
jag hör det folk, som piskas
allt längre och längre mot öster.
